1-årsdagen

För ett år sedan var jag i Chile, för ett år sedan startade jag den här bloggen. För ett år sedan hade jag inte börjat plugga än, jag var fortfarande en resande i världen. Jag var på marknaden i La Florida förra året för att handla frukt och grönt till nyårsfirandet. Allt var i färg och varmt. Idag tittar jag ut och allt är vitt, och kallt. Men jag trivs i detta vinterland, det känns exotiskt på något sätt. Jag var borta så länge att jag uppskattar en riktig vargavinter, jag letar efter det genuina att falla tillbaka till. Jag letar efter vinterns rötter. Jag vet ju att jag får komma in och värma mig, jag har allt jag behöver. Och jag vet att det inte är för evigt.

Något som heller inte kommer att vara för evigt hoppas jag är den här envisa kvasiförkylningen som jag har fått. Jag vet inte riktigt vad som händer i min kropp just nu. Det började med värsta febern, enorm trötthet, lite svagt magont, illamående, men inget mer. Sen efter någon dag då jag trodde jag snart skulle bli bra igen började jag nysa och nysa och nysa och sen fylldes hela bihålorna med sprängande snor. Så nu sitter jag här och nyser och snyter mig omvartannat. Jag lovar, jag skulle kunna fylla ett badkar snart med snorpapper. Det var som om alla bakterier och virus tänkte att det här var ett förträffligt tillfälle att passa på och hoppa på mig, nu när jag är "ledig", så varför inte fylla sjukdomskvoten så långt det bara går.

Vi får se om det blir något nyårsfirande för mig i år. Jag ska kurera mig så gott det går idag och kanske hinna läsa ut Luftslottet som sprängdes. Och ta mig levande igenom en annan explosion....

Ett ögonblick av ren lycka

Idag upplevde jag ett ögonblick av ren och skär lycka, ett sådant där ögonblick som man känner i hela kroppen att man lever till 100%, att man är fullkomligt närvarande, ser allt med knivskarp skärpa, hör vartenda ljud, känner varenda doft, känner hur allt klickar.

Jag åker i bil genom Barcelonas augustigator, med tusentals torra sommarlöv virvlandes på Gran Via´s breda filer, med vinden svalkande fläktades genom det nedvevade fönstret och gator, torg och människor målade med sommarens intensitet flygandes förbi. Animal Collective´s My girls strömmandes genom bilradion, basen förenas med stadspulsen, hettan som dansar med gitarrslingorna, orädda motorister tränger sig kaxigt förbi bilköerna i trafiken. Fart och fläkt regerar i en stad vars hjärta aldrig saktar in eller slutar slå.

Vi är på väg mot stranden för att få lite svalka, men just nu känns det som att allt är perfekt som det är. Utanför dallrar värmen över asfalt och betong, men i farten är jag befriad, jag flyger fram i frihet och vill inte stanna. Vill stanna kvar i det här ögonblicket, den här låten, den här känslan. Musiken sköljer över mig som vatten med is och den törst jag känt blir släckt utan att för den sakens skull glömma bort vilken eld som frammanat den, för den är alltid närvarande. Den ska bara luras. För ett ögonblick. Bli tämjd.

Mañana será otro día

Ok, det blev inte jag som var tvungen att fixa avloppet, fast nu finns inga rör under handfatet, bara en kylbox som tar upp vattnet som rinner rätt ner. Det var mer komplicerat än vad vi trodde så vi måste ringa till en rörmokare. Men eftersom det råder allmän mañana-stämning så tas det omhand en annan dag.

Jag blir just uppassad på och serverad mat, nice, här käkas det middag klockan 2 på natten. Utanför gapar sopgubbarna åt varandra när de tömmer containrarna och rejsar iväg i en monstruös soplastbil.

Dario glor på något meningslöst chilenskt TV-program på datorn. Vi sitter här och är så fruktansvärt moderna med varsin laptop. Imorgon är det San Fermin. Mina ögon är torra och blinkar trött, men dagen toppas ändå med ett avsnitt av Paris Hiltons new BFF. We love to hate.

Välkommen till kaoset

Jag ar sa dar matt som jag blir i Barcelona. Ett kaotiskt ostadat hem tar emot mig, jag sover pa madrass pa golvet, letar nagot sanar rena lakan i smutstvatten, vet att det ar jag som kommer att fa fixa stoppet i avloppet.

Kvallssolen skiner in genom balkongdorrarna, utanfor smalls det smallare, barn och ungdomar ar uppspelta och skriker och gapar. Det ar san Joan, arets kortaste natt, pa riktigt. Spansk midsommar.

Ska snart stalla mig och gradda pannkakor for att ta med till stranden. Maste hanga tvatt, men ar bara sa matt. Langtar plotsligt bort. Det blev inte som jag tankt mig.

Tanker pa dig. Kan inte lata bli.

Escape: the act of becoming free

Ja, nu var det ganska länge sedan jag skrev, våren har hunnit ifatt oss. Mellanrummen mellan de kala husväggarna har fyllts ut av lummiga buskars och träds frodiga blad och folk sliter av sig tröjorna så fort solen sticker fram bakom molnen. Glassförsäljningen skjuter i höjden. Uteserveringar invaderar trottoarer.

Sitter och försöker plugga anatomi och fysiologi; hjärtats funktion i kroppen medan mitt eget knyter åt, fången mellan noradrenalin och acetylkolin, blodigare än någonsin. Jag låter mig påverkas av dess spel, men ännu hellre, drömma mig bort och strunta i rubbningarna i hjärtrytmen.

Försvinner in i en artikel om Iniestas lårmuskelskada och börjar undersöka vilken muskel det nu kan vara. Artikeln är så klart på spanska så jag översätter tålmodigt en del tekniska ord som borde vara samma som på det svenska medicinfackspråket, men som inte är det. Han har i alla fall en skada i m. rectus femoris på högra låret, en typisk fotbollsskada, men fast besluten att vara med i finalen i Rom om drygt två veckor. Han fyller förresten 25 år idag, 11 maj.

Kan sinnena vara något roligare istället, dofter kanske, i hopkopplade med minnet. Angenäma förnimmelser av värme, mjuka händer och nackhår. Bara vara, insvept i en halsduk som doftar gott. Går det att resa på ett billigare sätt? På studiebesök i sin egen kropp.

Från +30 till -5

Dat är ganska trevligt med vinter, i alla fall om man inte behöver stå ut med den så länge och om man inte har varit med om den ordentligt på några år. Då gläds man faktiskt åt dalande snöflingor och rosiga kinder, gula fläckar på snödrivor och snor som fryser till is när man andas in genom näsan. Ja, till och med snöslasket är uthärdligt. Det är som om man under dessa månader är ursäktad, att man får sitta inne och kura, man får bädda ner sig med en kopp te, man får kolla på tv även fast det bara är skit och man får gå och lägga sig tidigt och vakna sent. Det gör inget, det är ju vinter, man blir ju sådär....du vet...hängig, trött, slö och inåtvänd. För oss som alltid är så är vintern vår bästa tid. Då smälter vi så att säga in, vi är normala, vi är med i gänget, vi blir förstådda. Ända tills sommaren kommer och vi måste antingen byta skinn och personlighet eller bli sedd som en vampyr. Va? Har du inte varit ute idag, det är ju så fint väder, man måste ju passa på, sommaren är ju så kort. Jo, tack, jag har fått nog av sommaren och alla överaktiva hurtbullar. Nej, tacka vet jag vintern, då man kan ta det lugnt. För många spanska somrar har fått mig att verkligen uppskatta vintern.

Jag har kommit in

Jag fick reda pa det pa resan i södern, att jag kommit in till slut som reserv, och genast tedde sig livet liksom ljusare och klarare i färgerna. Kände att nu har jag nagot att se fram emot och luta mig emot. Hoppas bara att det verkligen är det jag vill göra, att det är det jag vill jobba med: sjuksköterska...........